Svenska
IntroI gläntan faller dagen ner
så mjukt att ingen märker mer
hur världen ropar bakom mig
med tusen röster utan stig
VerseVar gick de visa rösterna
de som bar eld i enkla ord
de som såg långt i tystnaden
och lyssnade mot samma jord
Nu springer tanken utan hem
från skärm till skärm, från svar till svar
men ingen hinner fråga mer
vad det är vi lämnar kvar
VerseJag lade pannan mot en stam
och kände barkens gamla spår
som linjer ur en bortglömd bok
där tiden ännu långsamt går
En fågel teg i granens tak
en rot höll fast en hemlig tråd
och något djupt i mossans mörk
bar fram ett ordlöst råd
ChorusDe gamla träden tänker långsamt
de räknar inte dagens brus
de gömmer djupet under marken
och väntar stilla på sitt ljus
De gamla träden tänker långsamt
de svarar inte när vi vill
men böjer vinden genom kronan
och lär oss stå en stund till
VerseJag frågade var dikten bor
när ingen längre stannar kvar
när varje rum fylls upp av ljud
och varje tystnad kräver svar
Då föll ett barr mot handen min
så lätt, så klart, så utan krav
som om en tanke fann sin form
först när den sjönk och gav sig av
BridgeKanske är de inte borta
kanske står de bakom larm
med jord på sina tysta skor
och natten vilande i arm
Kanske skriver någon ännu
vid ett fönster sent i nord
kanske växer varje tanke
som en rot kring gamla ord
ChorusDe gamla träden tänker långsamt
de bär vad vi har glömt att se
de talar lågt med vind och mossa
och ber oss inte ens att be
De gamla träden tänker långsamt
men deras tystnad vandrar långt
den går igenom våra händer
när hjärtat äntligen blir trångt
OutroSå stod jag kvar och sade inget
för svaret kom från gren till gren
det djupa har aldrig försvunnit
det väntar bara längre ner
Deutsch
IntroAuf der Lichtung sinkt der Tag
so sanft, dass niemand bemerkt,
wie die Welt hinter mir ruft
mit tausend Stimmen ohne Weg
VerseWohin sind die weisen Stimmen gegangen,
die das Feuer in einfachen Worten trugen,
die in die Stille blickten
und der Erde lauschten?
Nun irrt der Geist heimatlos umher,
von Bildschirm zu Bildschirm, von Antwort zu Antwort,
doch niemand hat mehr Zeit zu fragen,
was wir zurücklassen.
VerseIch lehnte meine Stirn an einen Baumstamm,
und spürte die alten Spuren der Rinde,
wie Zeilen aus einem vergessenen Buch,
in dem die Zeit noch langsam vergeht.
Ein Vogel schwieg in der Baumkrone,
eine Wurzel barg einen geheimen Faden,
und etwas Tiefes in der Dunkelheit des Mooses,
gab wortlosen Rat.
ChorusDie alten Bäume denken langsam,
sie zählen nicht den Lärm des Tages,
sie verbergen die Tiefen unter der Erde,
und warten still auf ihr Licht.
Die alten Bäume denken langsam,
sie tun es. Nicht antworten, wann immer wir wollen,
sondern den Wind durch die Krone lenken,
und uns lehren, einen Augenblick innezuhalten.
VerseIch fragte, wo das Gedicht wohnt,
wenn niemand mehr da ist,
wenn jeder Raum von Geräuschen erfüllt ist,
und jede Stille eine Antwort verlangt.
Da fiel eine Nadel auf meine Hand,
so leicht, so klar, so selbstverständlich,
als fände ein Gedanke erst Gestalt,
als er sank und sich aufmachte.
BridgeVielleicht sind sie nicht fort,
vielleicht stehen sie hinter dem Wecker,
mit Erde an ihren stillen Schuhen,
und die Nacht in ihren Armen.
Vielleicht schreibt noch jemand,
an einem Fenster spät im Norden,
vielleicht wächst jeder Gedanke,
wie eine Wurzel um alte Worte.
ChorusDie alten Bäume denken langsam,
sie tragen, was wir vergessen haben zu sehen,
sie sprechen leise mit Wind und Moos,
und bitten uns nicht einmal zu beten.
Die alten Bäume denken langsam,
doch ihre Stille trägt weit,
sie geht durch unsere Hände,
wenn das Herz endlich wird. Eng
OutroDann stand ich da und sagte nichts,
denn die Antwort kam von Ast zu Ast.
Die Tiefe ist nie verschwunden,
sie wartet nur weiter unten.
English
IntroIn the clearing, the day fades
so gently that no one notices
how the world behind me calls out
with a thousand voiceless voices.
VerseWhere have the wise voices gone—
those that carried the fire in simple words,
that gazed into the silence
and listened to the earth?
Now the spirit wanders, homeless,
from screen to screen, from answer to answer,
yet no one has time anymore to ask
what we are leaving behind.
VerseI leaned my forehead against a tree trunk
and felt the ancient ridges of the bark,
like lines from a forgotten book
where time still moves slowly.
A bird fell silent in the canopy,
a root held a secret thread,
and something deep within the darkness of the moss
offered wordless counsel.
ChorusThe old trees think slowly;
they do not tally the day’s clamor,
they harbor the depths beneath the earth
and wait quietly for their light.
The old trees think slowly;
they do not answer whenever we wish,
but guide the wind through their crowns
and teach us to pause for a moment.
VerseI asked where the poem dwells
when no one is left,
when every space is filled with noise
and every silence demands an answer.
Then a needle fell upon my hand—
so light, so clear, so natural—
as if a thought were only taking shape
as it drifted down and set out on its journey.
BridgePerhaps they have not gone away;
perhaps they stand behind the alarm clock,
earth on their quiet shoes,
and the night in their arms.
Perhaps someone is still writing,
at a window, late, in the North;
perhaps every thought grows
like a root around old words.
ChorusThe old trees think slowly,
they bear what we forgot to see,
they speak softly with wind and moss,
and do not even ask us to pray.
The old trees think slowly,
yet their silence carries far;
it passes through our hands
when the heart grows finite.
OutroThen I stood there and said nothing,
for the answer came from branch to branch.
The depth has never vanished;
it is simply waiting further down.