Song

Inte i kollektivet

From the album “Ensam varg”

TRACK 3

A restless childhood portrait of a boy who never fit the expected mould. What begins with boredom and constant questioning becomes a pattern of resistance, labels and institutional decisions, ending at the threshold of a children’s home.

0:00
-0:00

Lyrics

Svenska

Sju år gammal, ny i ettan jag hade läst i två års tid de andra ljudade sig fram jag satt rastlös där bredvid fröken hann knappt fråga klart jag gav svaret alltför snart Jag frågade varför igen när ett svar inte räckte till ”så gör man bara”, sa de vuxna men jag kunde inte stå still fröken sa: vänta på din tur jag frågade: ”Varför? Och hur?” De sa: gör nu som de andra ställ dig fint och följ vår rad ”Vem bestämde det?” sa jag det gjorde ingen särskilt glad de sa var jag skulle stå jag sa: ”Varför just där då?” När alla gjorde likadant och varje led stod prydligt tätt jag gick gärna åt ett annat håll om något inte kändes rätt i betyget stod samma sak kvar att jag inte passade där jag var Samma rad låg kvar på pappret samma dom från år till år: Inte i kollektivet. Den raden gjorde mig inte tyst frågorna kom lika tätt när de sa jag störde ordning frågade jag vad som var rätt de ville få mig att förstå jag ville veta varför då Nu var det inte bara skolan något större stod på spel de vuxna pratade förbi mig som om jag själv var fel de sa vart jag skulle gå jag förstod inte varför då Efter sjätte klass var saken klar ingen frågade vad jag ville då min lärare hade drivit frågan tills de bestämt vart jag skulle gå Barnhem stod där svart på vitt beslutet var deras, aldrig mitt De sa när. De sa vart. Jag tog det jag fick bära. Sedan stängdes dörren bakom mig.

Deutsch

Sieben Jahre alt, neu in der ersten Klasse. Ich hatte schon seit zwei Jahren gelesen. Die anderen machten Lärm. Ich saß unruhig dazwischen. Die Lehrerin kam kaum dazu, ihre Frage zu beenden. Ich gab die Antwort zu schnell. Ich fragte noch einmal, warum. Als eine Antwort nicht reichte. „So ist das eben“, sagten die Erwachsenen. Aber ich konnte nicht stillstehen. Die Lehrerin sagte: „Warte, bis du dran bist.“ Ich fragte: „Warum? Und wie?“ Sie sagten: „Mach es wie die anderen. Steh' gerade und folge unserer Reihe. „Wer hat das entschieden?“, fragte ich. Das machte niemanden besonders glücklich. Sie sagten mir, wo ich stehen sollte. Ich fragte: „Warum denn genau da?“ Als alle dasselbe taten, und jede Reihe ordentlich stand, ging ich gerne in eine andere Richtung. Wenn sich etwas nicht richtig anfühlte, sagte die Klasse immer dasselbe: Dass ich nicht dazugehörte. Dieselbe Zeile auf dem Blatt. Dasselbe Urteil Jahr für Jahr: Gehört nicht zum Kollektiv. Diese Worte brachten mich nicht zum Schweigen. Die Fragen kamen genauso schnell wieder. Als sie sagten, ich störe die Ordnung, fragte ich, was richtig sei. Sie wollten mir etwas klarmachen. Ich wollte wissen, warum. Jetzt ging es nicht mehr nur um die Schule. Es stand etwas Größeres auf dem Spiel. Die Erwachsenen redeten an mir vorbei, als ob ich selbst im Unrecht wäre. Sie sagten mir, wohin ich gehen sollte. Ich verstand damals nicht, warum. Nach der sechsten Klasse war die Sache klar. Niemand fragte mich mehr, was ich wollte. Meine Lehrerin hatte das Thema weiter verfolgt, bis entschieden war, wohin ich gehen sollte. Ins Erziehungsheim stand da schwarz auf weiß. Die Entscheidung lag bei ihnen, niemals bei mir. Sie sagten, wann. Sie sagten, wohin. Ich nahm, was ich tragen durfte. Dann schloss sich die Tür hinter mir.