Svenska
Lampan lyste över bordet,
vi satt tysta båda kvar.
Jag sa sånt jag sen fick ångra.
Du gav inget enkelt svar.
Det var bara ord den kvällen.
Några gjorde ont ändå.
Du gick ut och släckte lampan.
Jag sa inget. Lät dig gå.
Jag satt ensam kvar i mörkret.
Det var så jag såg det då:
Någon stannar tills det skaver.
Sedan brukar någon gå.
Genom väggen hördes vatten,
sedan blev det tyst till slut.
Ensam låg jag där i sängen,
tänkte på hur du gick ut.
Jag låg vaken hela natten,
rädd för det jag väntat på:
steg, en väska genom hallen
och en dörr som skulle slå.
Morgonljuset nådde sängen.
Du låg inte där hos mig.
Jag drog handen över tyget.
Det var kallt där efter dig.
Jag gick ut och såg din jacka
hänga där på samma krok.
Gick du utan den i kylan?
Jag blev inte riktigt klok.
Dina skor stod kvar på mattan.
Var du kvar här inne än?
Jag såg ner, såg bort mot dörren,
såg på dina skor igen.
Plötsligt hörde jag från köket
klirret från en kaffekopp.
Jag stod still och höll i karmen,
kände knappt min egen kropp.
Du stod där med bara fötter,
lyfte blicken, såg på mig.
Håret föll längs dina kinder.
Jag såg bara stumt på dig.
Jag höll nästan på att fråga:
”Varför står du ännu här?”
Men jag svalde själva frågan
när jag såg dig stå just där.
”Vill du dricka lite kaffe?”
Jag fick inte fram ett svar.
Du sköt koppen över bordet.
Du var kvar. Du satt ju kvar.
Du sa något om den dagen,
jag minns knappt ett enda ord.
Jag såg ner på våra koppar.
Vi var två vid samma bord.
Jag som visste hur det slutar
satt där utan något svar.
Det jag väntat på kom aldrig.
Hon gick inte. Hon satt kvar.