Svenska
På verktyg borde varning stå,
så ingen missförstår:
”Kan leda till för stora gårdar
och många, många arbetsår.”
En IT-man som byggt en vägg
blir lätt för säker på sin sak.
Sen finns det knappt en fläck på tomten
som inte borde ha ett tak.
På Skarpa ska jag bara skissa,
det tar väl högst en halv minut.
Min penna saknar självbehärskning,
och pappret tar för tidigt slut.
Hon ser var nästa bädd ska ligga,
jag ser var nästa skjul kan stå.
Den andra vuxna borde bromsa.
Hon undrar om vi bygger två.
Hon bytte pärmar mot rabatter
och paragraferna mot dill.
Jag frågar var hon ska ha resten.
Hon har just fått en stickling till.
Den där var död, enligt min mening.
Hon gav den jord och lite vård.
Där står mitt misstag nu och blommar.
Det kräver snart en egen gård.
Jag kallar hennes pynt för krimskrams,
mitt eget heter ”bra att ha”.
Det kräver bara några uthus.
Man måste tänka praktiskt, va?
Hon gör vårt hem av små detaljer,
jag låtsas störa mig på dem.
Men utan allt jag kallar krimskrams
är huset inte något hem.
Vi skulle ordna plats för vila,
en liten vrå för lugn och ro.
Jag ritade ett tak och väggar.
Hon såg var växterna kunde bo.
Så blev det hyllor, jord och plankor,
och vilan blev ett byggprojekt.
Vi tog två stolar ut på backen.
De fungerade helt perfekt.
Där ute växer skogen än,
helt utan någon plan.
Den struntar i vår kalender,
och gör så gott den kan.
Vi sitter kvar bland jord och spån,
med allt vi ännu har.
Men skogen blir ju aldrig klar,
och ändå står den kvar.
Deutsch
Auf Werkzeugen sollte ein Warnhinweis stehen,
damit es keine Missverständnisse gibt:
„Kann zu übergroßen Höfen führen
und zu vielen, vielen Jahren Arbeit.“
Ein IT-Mann, der mal eine Wand gebaut hat,
traut sich schnell ein bisschen zu viel zu.
Dann gibt’s auf dem Grundstück kaum noch einen Fleck,
der nicht ein Dach gebrauchen könnte.
Auf Skarpa will ich nur kurz was skizzieren,
das dauert höchstens eine halbe Minute.
Mein Stift hat keine Selbstbeherrschung,
und das Papier geht zu früh aus.
Sie sieht, wo das nächste Beet hin soll,
ich sehe, wo der nächste Schuppen stehen könnte.
Der andere Erwachsene sollte mich bremsen.
Sie fragt, ob wir zwei bauen.
Sie hat Aktenordner gegen Blumenbeete getauscht
und Paragrafen gegen Dill.
Ich frage, wo sie den Rest unterbringen will.
Sie hat gerade noch einen Steckling bekommen.
Die da war tot, meiner Meinung nach.
Sie gab ihr Erde und ein bisschen Pflege.
Da steht mein Irrtum nun in voller Blüte.
Bald braucht er einen eigenen Hof.
Ihre Deko nenne ich Krimskrams,
mein eigenes Zeug heißt „kann man gebrauchen“.
Es braucht bloß ein paar Nebengebäude.
Man muss praktisch denken, oder?
Sie macht mit kleinen Dingen unser Zuhause daraus,
und ich tue so, als würden sie mich stören.
Aber ohne all das, was ich Krimskrams nenne,
ist das Haus kein Zuhause.
Wir wollten einen Platz zum Ausruhen schaffen,
eine kleine Ecke für Ruhe und Frieden.
Ich zeichnete ein Dach und Wände.
Sie sah, wo die Pflanzen stehen könnten.
So kamen Regale, Erde und Bretter dazu,
und aus der Ruhe wurde ein Bauprojekt.
Wir stellten zwei Stühle draußen auf den Hang.
Die waren genau richtig.
Draußen wächst der Wald noch immer,
ganz ohne Plan.
Unser Kalender ist ihm egal,
und er tut, was er kann.
Wir bleiben zwischen Erde und Hobelspänen sitzen,
mit allem, was wir noch haben.
Der Wald wird ja auch nie fertig,
und doch steht er immer noch da.
English
Tools ought to come with a warning
so there’s no misunderstanding:
“May lead to oversized farms
and many, many years of work.”
An IT guy who’s built one wall
can get a little too sure of himself.
Then there’s hardly a spot on the property
he doesn’t think could use a roof.
At Skarpa I’m only going to sketch something out,
it’ll take thirty seconds, tops.
My pencil has no self-control,
and the paper runs out too soon.
She sees where the next garden bed should go,
I see where the next shed could stand.
The other grown-up ought to rein me in.
She wonders if we’re building two.
She traded binders for flower beds
and legal clauses for dill.
I ask where she’ll put the rest.
She’s just acquired another cutting.
That one was dead, as far as I could tell.
She gave it some soil and a little care.
And there’s my mistake, now in full bloom.
It’ll need a farm of its own soon.
I call her decorations knickknacks,
my own stuff is “handy to have.”
All it takes is a few outbuildings.
You’ve got to think practically, right?
She makes our home out of little things,
and I pretend they get on my nerves.
But without everything I call knickknacks,
the house isn’t a home.
We meant to make a place to rest,
a little corner for some peace and quiet.
I drew a roof and walls.
She saw where the plants could live.
So there were shelves, soil and boards,
and our place to rest became a building project.
We took two chairs out onto the hillside.
They worked perfectly.
Out there the woods are still growing,
with no plan at all.
They pay no attention to our calendar
and do the best they can.
We sit among the soil and shavings,
with everything we still have.
The woods are never finished,
and yet they’re still standing.