Black Water Beneath The Pines

VerseAt dusk I push from reeds and stone, The shore falls back; I row alone. The firs lean dark against the sky, While one last ember fades on high. The oar slips softly through the night, Then folds the stars in broken light. No window burns, no pathway shines, On black water between the pines. VerseAn ancient track runs down the hill, Then disappears where ferns grow still. A rusted ring beneath the moss Remains where men once hauled across. The kilns are cold, the fires are gone, The earth has covered every scar. Yet smoke still clings to root and stone, Where old roads vanish through the pines. VerseI hear a sound beyond the bay, Too low for bird, too far to say. It moves across the sleeping lake, A name the silence cannot break. Black hands once washed along this shore, While lamps burned late beside the door. Some crossed the ice and reached the light, Some never came back home that night. BridgeNo wind moves through the leaning trees, No wing disturbs the waiting reeds. Yet circles widen near the bow, Where nothing walks above or below. A lantern glows beneath the wave, Still burning for the lost and brave. Then from the dark, a whisper rises: “The forest keeps what man denies.” VerseI see them now in ash and rain, The charcoal men, the hands of flame. Their voices drift through flooded mines, Then cross the water through the pines. And when my own last fire is low, And no one speaks the name I know, May some small echo still remain - Among the roots, beneath the rain. OutroThe iron sleeps, the forest grows, The water keeps what no one knows. And every lost and weathered sign Lies in black water between the pines.

VerseIm Dämmerlicht stoß’ ich mich ab von Schilf und Stein, Das Ufer weicht zurück; ich rudre ganz allein. Die Tannen zeichnen sich dunkel am Himmel ab, Während hoch oben ein letzter Glutrest schwindet. Das Ruder gleitet sanft durch die Nacht, Und bricht das Sternenlicht, das sich darin fängt. Kein Fenster leuchtet, kein Pfad erstrahlt Auf schwarzem Wasser zwischen den Kiefern. VerseEin alter Pfad führt den Hügel hinab, Verliert sich dort, wo Farne still gedeihen. Ein rostiger Ring, verborgen unter Moos, Zeugt davon, wie man einst hier Lasten zog. Die Öfen sind kalt, das Feuer erloschen, Die Erde hat jede Wunde geheilt. Doch Rauch haftet noch an Wurzel und Stein, Wo alte Wege zwischen den Kiefern verschwinden. ChorusIch höre einen Laut jenseits der Bucht, Zu leise für einen Vogel, zu fern, um ihn zu deuten. Er zieht über den schlafenden See, Ein Name, den die Stille nicht brechen kann. Schwarze Hände wuschen sich einst an diesem Ufer, Während Lampen spät noch an der Tür brannten. Manche überquerten das Eis und fanden das Licht, Andere kehrten in jener Nacht nie heim. BridgeKein Wind bewegt die geneigten Bäume, Kein Flügelschlag stört das wartende Schilf. Doch Kreise weiten sich nahe dem Bug, Wo sich weder oben noch unten etwas regt. Eine Laterne glimmt tief unter der Welle, Brennt noch immer für die Verlorenen und Mutigen. Dann steigt ein Flüstern aus der Dunkelheit auf: „Der Wald bewahrt, was der Mensch verleugnet.“ VerseIch sehe sie nun in Asche und Regen, Die Köhler, die Hände aus Flammen. Ihre Stimmen hallen durch geflutete Stollen, Dann ziehen sie übers Wasser, durch die Kiefern. Und wenn mein eigenes letztes Feuer erlischt, Und niemand mehr den Namen nennt, den ich kenne, Möge ein leises Echo bleiben – Zwischen den Wurzeln, im fallenden Regen. OutroDas Eisen ruht, der Wald wächst empor, Das Wasser bewahrt, was niemand weiß. Und jedes verlorene, verwitterte Zeichen Ruht im schwarzen Wasser zwischen den Kiefern.

VerseI skymningen stöter jag bort från vass och sten, Stranden drar sig tillbaka; jag ror helt ensam. Granarna står mörkt mot himlen, Medan högt ovanför bleknar en sista glöd. Åran glider mjukt genom natten, Och bryter stjärnljuset som fångar inuti den. Inget fönster lyser, ingen stig lyser upp På svart vatten mellan tallarna. VerseEn gammal stig leder nerför backen, Försvinner där ormbunkar växer tyst. En rostig ring, gömd under mossa, Vittnar om hur bördor en gång släpades hit. Kaminerna är kalla, elden släckt, Jorden har läkt varje sår. Ändå klamrar sig rök fortfarande fast vid rot och sten, Där gamla stigar försvinner bland tallarna. VerseJag hör ett ljud bortom viken, För svagt för en fågel, för långt för att tolka. Den driver över den sovande sjön, Ett namn som tystnaden inte kan bryta. Svarta händer tvättade sig en gång på denna strand, Medan lampor brann sent vid dörren. Några korsade isen och fann ljuset, Andra återvände aldrig hem den natten. BridgeIngen vind rör vid de lutande träden, Inget vingslag stör den väntande vassen. Ändå vidgas cirklar nära fören, Där ingenting rör sig ovanför eller nedanför. En lykta glöder djupt under vågen, Fortfarande brinner för de förlorade och de modiga. Då stiger en viskning från mörkret: "Skogen bevarar det som människan förnekar." VerseJag ser dem nu i aska och regn, Kolbrännarna, deras händer av lågor. Deras röster ekar genom översvämmade tunnlar, Sedan rör de sig över vattnet, genom tallarna. Och när min egen sista eld slocknar, Och ingen talar namnet jag känner längre, Må ett svagt eko finnas kvar — mellan rötterna, i det fallande regnet. OutroJärnet vilar, skogen växer sig hög, Vattnet bevarar det som ingen känner till. Och varje förlorat, väderbitet tecken Vilar i det svarta vattnet bland tallarna.