English
IntroBeneath the ridge where birches lean,
the earth ran red, the hills turned green.
Men struck the rock, and sparks took flight —
Långban burned through endless night.
Iron veins and cobalt dreams,
zinc and fire and molten seams.
Through smoke and sweat, through toil and pain,
the heart of Sweden forged its name.
BridgeFrom Karlstad down to Filipstad,
their songs were low, their backs were hard.
The forges roared, the bellows cried,
and Skarpa’s fields kept them alive.
ChorusO Långban, flame beneath the snow,
you fed the North, you made it grow.
From every spark, from every scar,
rose Svealand — its iron star.
VerseIn lantern light they dug the ore,
their boots wore deep the frozen floor.
The air was thick with smoke and steel,
yet every child had bread to feel.
At Skarpa Gård, the bread was warm,
milk and laughter through the storm.
By candle flame and forge’s glow,
they built a life the mines would know.
BridgeBut empires fade and veins run dry,
the songs fell still, the fields went shy.
The hammers hushed, the wagons gone,
and wolves returned to Långban’s stone.
ChorusO Långban, heart of fire and clay,
your embers sleep but not decay.
The hands are gone, but still you stand,
a ghost of flame in Svealand.
VerseThe barn doors bowed, the roof grew wild,
the hearth forgot the miner’s child.
Yet moss and pine, through frost and rain,
kept whispering your name again.
Then came new feet, a foreign tongue,
with hope where once the silence hung.
They lit the fire, they cleared the loam,
and Skarpa softly said, “You’re home.”
BridgeThe past looked on, the rafters sighed,
the ghosts of iron stood beside.
And in that glow of birch and flame,
the old world breathed its name again.
ChorusO Långban, flame beneath the snow,
your heart still beats, your rivers flow.
Through hands reborn, through love and land,
your soul lives on in Svealand.
OutroThe old walls hum with tales retold,
of earth and fire, of frost and gold.
The past now blooms in living hand —
reborn, the heart of Svealand.
Deutsch
IntroUnter dem Kamm, wo Birken sich neigen,
färbte sich die Erde rot, wurden die Hügel grün.
Männer schlugen auf den Fels, Funken stoben auf –
Långban brannte durch die endlose Nacht.
Adern aus Eisen und Träume aus Kobalt,
Zink und Feuer und glühende Adern.
Durch Rauch und Schweiß, durch Mühsal und Schmerz
schmiedete sich Schwedens Herz seinen Namen.
BridgeVon Karlstad hinab bis Filipstad,
ihre Lieder waren leise, ihre Rücken hart.
Die Essen dröhnten, die Blasebälge schrien,
und Skarpas Felder hielten sie am Leben.
ChorusO Långban, Flamme unter dem Schnee,
du nährtest den Norden, ließest ihn wachsen.
Aus jedem Funken, aus jeder Narbe
erhob sich Svealand – sein Stern aus Eisen.
VerseIm Licht der Laternen gruben sie das Erz,
ihre Stiefel traten tiefe Spuren in den gefrorenen Boden.
Die Luft war schwer von Rauch und Stahl,
doch jedes Kind hatte Brot in der Hand.
Auf Skarpa Gård war das Brot warm,
Milch und Lachen inmitten des Sturms.
Bei Kerzenschein und dem Glühen der Esse
bauten sie ein Leben auf, das die Minen kannten.
BridgeDoch Reiche vergehen und Adern versiegen,
die Lieder verstummten, die Felder wurden karg.
Die Hämmer schwiegen, die Wagen waren fort,
und Wölfe kehrten zu Långbans Gestein zurück.
ChorusO Långban, Herz aus Feuer und Lehm,
deine Glut ruht, doch sie vergeht nicht.
Die Hände sind fort, doch du bestehst weiter,
ein Geist aus Flammen in Svealand.
VerseDie Scheunentore sanken ein, das Dach verwilderte,
die Feuerstelle vergaß das Kind des Bergmanns.
Doch Moos und Kiefer flüsterten –
durch Frost und Regen – immer wieder deinen Namen.
Dann kamen neue Schritte, eine fremde Zunge,
mit Hoffnung dort, wo einst Stille herrschte.
Sie entfachten das Feuer, sie räumten den Lehm beiseite,
und Skarpa sprach leise: „Ihr seid zu Hause.“
BridgeDie Vergangenheit blickte zu, die Dachbalken seufzten,
die Geister aus Eisen standen zur Seite.
Und im Schein von Birkenholz und Flammen
hauchte die alte Welt erneut ihren Namen.
ChorusO Långban, Flamme unter dem Schnee,
dein Herz schlägt noch, deine Flüsse strömen.
Durch neu erwachte Hände, durch Liebe und Land,
lebt deine Seele fort in Svealand.
OutroDie alten Mauern summen von neu erzählten Geschichten,
von Erde und Feuer, von Frost und Gold.
Die Vergangenheit blüht nun in lebendiger Hand –
neu geboren: das Herz von Svealand.
Svenska
IntroUnder åsen, där björkar lutar sig,
blev jorden röd, kullarna gröna.
Människor slog mot berget, gnistor flög –
Långban brann genom den oändliga natten.
Ådror av järn och drömmar om kobolt,
zink och eld och glödande ådror.
Genom rök och svett, genom möda och smärta,
smidde Sveriges hjärta sitt namn.
BridgeFrån Karlstad ner till Filipstad,
var deras sånger mjuka, deras ryggar hårda.
Smedjorna dånade, bälgarna skrek,
och Skarpas fält höll dem vid liv.
ChorusO Långban, låga under snön,
du närde Norden, fick den att växa.
Ur varje gnista, från varje ärr,
reste Svealand – dess stjärna av järn.
VerseI lyktljus grävde de malmen,
lämnade deras stövlar djupa spår i den frusna marken.
Luften var tung av rök och stål,
men varje barn höll bröd.
På Skarpa Gård var brödet varmt,
mjölk och skratt mitt i stormen.
I stearinljus och smedjans glöd,
byggde de ett liv som gruvorna kände till.
BridgeMen imperier bleknar och ådror torkar ut,
sångerna tystnade, fälten blev karga.
Hamrarna var tysta, vagnarna var borta,
och vargar återvände till Långbans klippa.
ChorusO Långban, hjärta av eld och lera,
din glöd vilar, men den dör inte.
Händerna är borta, men du finns kvar,
en ande av lågor i Svealand.
VerseLaddörrarna sjönk, taket blev vilt,
härden glömde gruvarbetarens barn.
Men mossa och tall viskade –
genom frost och regn – om och om igen ditt namn.
Sedan kom nya fotsteg, ett främmande språk,
med hopp där en gång tystnad rådde.
De tände elden, de röjde bort leran,
och Skarpa talade mjukt: "Du är hemma."
BridgeDet förflutna tittade på, takbjälkarna suckade,
järnandarna stod bredvid.
Och i glöden av björkved och lågor,
andades den gamla världen sitt namn på nytt.
ChorusO Långban, låga under snön,
ditt hjärta slår fortfarande, dina floder flyter.
Genom nyväckta händer, genom kärlek och land,
lever din själ vidare i Svealand.
OutroDe gamla murarna surrar av nyberättade historier,
om jord och eld, om frost och guld.
Det förflutna blomstrar nu i levande händer –
återfött: Svealands hjärta.