Song

Då får det vara

From the album “Ensam varg”

TRACK 6

A quiet but stubborn song about the moment personal conviction begins to carry a real price. What starts with one professional ultimatum becomes a pattern repeated over many years: saying no, losing work, accepting the consequences, and refusing to trade away a part of oneself for security. “Då får det vara” is not a battle cry. It is the calm decision to live with less rather than become someone else.

0:00
-0:00

Lyrics

Svenska

VerseTelefonen hade tystnat kaffet kallnade bredvid orden låg fortfarande kvar som de gjort en längre tid Han sa det utan hårda ord saken var ju redan klar sluta skriva som du gör nu så får jobbet stanna kvar ChorusDå får det vara jag kan leva utan det hellre mindre kvar på bordet än att inte känna mig själv Då får det vara ingen dörr slog igen här jag satt kvar vid samma skärm och lät orden ligga där VerseRäkningarna låg i högar månaden var inte klar det är lätt att höja rösten när ens jobb ändå är kvar Jag kunde ha tagit bort det ändrat några ord ibland låtit hela saken sjunka och behållit det jag vann ChorusDå får det vara jag kan leva utan det hellre mindre kvar på bordet än att inte känna mig själv Då får det vara ingen dörr slog igen här jag satt kvar vid samma skärm och lät orden ligga där BridgeMarkören fortsatte blinka som om ingenting var hänt jag tog handen ifrån musen och mitt val var redan känt Ingen såg vad det kostade ingen behövde förstå jag visste bara en sak då jag fick låta jobbet gå VerseDet kom fler sådana stunder andra röster, samma krav flera uppdrag bara försvann men mitt svar låg ändå kvar VerseIbland kostade det pengar ibland blev det inget kvar men jag svarade ändå nej och fick leva med mitt svar ChorusDå får det vara jag kan leva utan det hellre mindre kvar på bordet än att inte känna mig själv Då får det vara ingen dörr slog igen här jag satt kvar vid samma skärm och lät orden ligga där OutroHellre mindre kvar på bordet än att inte känna mig själv

Deutsch

VerseDas Telefon war verstummt. Der Kaffee daneben wurde kalt. Die Worte waren noch da. Wie schon seit langer Zeit. Er sagte es ohne harte Worte. Die Sache war bereits erledigt. Hör auf, so solche Dinge zu schreiben. Dann behältst du deinen Job. ChorusDann ist es halt so. Ich kann ohne ihn leben. Ich habe lieber weniger auf dem Tisch, als mich selbst nicht kennen. Dann ist es halt so. Keine Tür wurde zugeknallt. Ich saß vor demselben Bildschirm. Und ließ die Worte einfach liegen. VerseDie Rechnungen stapelten sich. Der Monat war noch nicht vorbei. Es ist leicht, die Stimme zu erheben, wenn der Job trotzdem sicher bleibt. Ich hätte die Texte löschen können. Manchmal ein paar Worte ändern. Die Sache auf sich beruhen lassen. Und behalten, was ich erreicht habe. ChorusDann ist es halt so. Ich kann ohne ihn leben. Ich habe lieber weniger auf dem Tisch, als mich selbst nicht kennen. Dann ist es halt so. Keine Tür wurde zugeknallt. Ich saß vor demselben Bildschirm. Und ließ die Worte einfach liegen. BridgeDer Cursor blinkte weiter, als wäre nichts geschehen. Ich nahm die Hand von der Maus. Und meine Entscheidung stand bereits fest. Niemand sah, was es kostete. Niemand musste es verstehen. Ich wusste nur eines: Ich musste den Job aufgeben. VerseEs gab mehr solcher Momente. Andere Stimmen, dieselben Forderungen. Weitere Aufträge verschwanden einfach. Aber meine Antwort blieb bestehen. VerseManchmal kostete es Geld. Manchmal war nichts mehr da. Aber ich sagte trotzdem Nein. Und musste mit meiner Antwort leben. ChorusDann ist es halt so. Ich kann ohne ihn leben. Ich habe lieber weniger auf dem Tisch, als mich selbst nicht kennen. Dann ist es halt so. Keine Tür wurde zugeknallt. Ich saß vor demselben Bildschirm. Und ließ die Worte einfach liegen. OutroIch habe lieber weniger auf dem Tisch, als mich selbst nicht kennen.