Svenska
Sju år gammal, ny i ettan
jag hade läst i två års tid
de andra ljudade sig fram
jag satt rastlös där bredvid
fröken hann knappt fråga klart
jag gav svaret alltför snart
Jag frågade varför igen
när ett svar inte räckte till
”så gör man bara”, sa de vuxna
men jag kunde inte stå still
fröken sa: vänta på din tur
jag frågade: ”Varför? Och hur?”
De sa: gör nu som de andra
ställ dig fint och följ vår rad
”Vem bestämde det?” sa jag
det gjorde ingen särskilt glad
de sa var jag skulle stå
jag sa: ”Varför just där då?”
När alla gjorde likadant
och varje led stod prydligt tätt
jag gick gärna åt ett annat håll
om något inte kändes rätt
i betyget stod samma sak kvar
att jag inte passade där jag var
Samma rad låg kvar på pappret
samma dom från år till år:
Inte i kollektivet.
Den raden gjorde mig inte tyst
frågorna kom lika tätt
när de sa jag störde ordning
frågade jag vad som var rätt
de ville få mig att förstå
jag ville veta varför då
Nu var det inte bara skolan
något större stod på spel
de vuxna pratade förbi mig
som om jag själv var fel
de sa vart jag skulle gå
jag förstod inte varför då
Efter sjätte klass var saken klar
ingen frågade vad jag ville då
min lärare hade drivit frågan
tills de bestämt vart jag skulle gå
Barnhem stod där svart på vitt
beslutet var deras, aldrig mitt
De sa när.
De sa vart.
Jag tog det jag fick bära.
Sedan stängdes dörren bakom mig.