Svenska
VerseJag bar en eld jag aldrig tänt
men ändå brände den i mig
gamla röster, gamla rum
gick tysta bredvid på min stig
De talade om hungerår
om fönster skakade av slag
om barn som lärde sig för tidigt
hur mörk en människa kan vara
Och nu hör jag samma hårda klang
i röster långt från mormors bord
samma rädsla, andra namn
samma aska under orden
Forest AnswerLägg dig inte ner i elden
bär den inte som ett hem
även mark som blivit svedd
kan bära gröna skott igen
VerseJag sade: världen ropar krig
som om den glömt vad ropen gör
som om ett sekel av ruiner
inte nådde fram till våra dörrar
Jag ser hur hatet söker kropp
hur makten klär sig fin och ren
hur människor med tomma hjärtan
säljer storm och kallar den fred
Och jag är bara en ensam man
med trötta händer, tungt humör
vad kan jag göra mot en vind
som river taken där den går
Forest AnswerEtt träd kan inte hejda stormen
men rötter talar under jord
och när många kronor andas
blir vinden inte lika hård
VerseSå jag satt där utan svar
med pannan lutad mot en tall
och lät den gamla rädslan sjunka
som regn i mossa, tyst och kall
Ingen ängel kom med ljus
ingen röst förklarade allt
bara barr mot kvällens himmel
bara handen mot en stam
ChorusNär världen brinner i bröstet
lägg elden ner vid tallens rot
låt vinden gå genom sorgen
låt mossan bära dina ord
När världen brinner i bröstet
stå stilla här en liten stund
du kan inte rädda hela världen
men hålla fred i egen grund
OutroOch långt där inne mellan stammar
där inga rubriker hittar fram
stod tystnaden med öppna händer
och gjorde elden långsamt tam
Deutsch
VerseIch trug ein Feuer in mir, das ich nie entzündete,
doch es brannte in mir.
Alte Stimmen, alte Zimmer
gingen schweigend neben mir auf meinem Weg.
Sie erzählten von Jahren der Hungersnot,
von Fenstern, die von Schlägen erschüttert wurden,
von Kindern, die zu früh lernten,
wie finster ein Mensch sein kann.
Und nun höre ich denselben rauen Klang,
in Stimmen fern von Omas Tisch,
dieselbe Angst, andere Namen,
dieselbe Asche unter den Worten.
Antwort des WaldesLeg dich nicht ins Feuer,
es trägt es nicht wie ein Zuhause.
Selbst verbranntes Land,
kann wieder grüne Triebe hervorbringen.
VerseIch sagte: Die Welt schreit Krieg,
als hätte sie vergessen, was die Schreie bewirken,
als hätte ein Jahrhundert der Ruinen
uns nicht erreicht.
Ich sehe, wie Hass einen Körper sucht,
wie Macht sich schön und rein kleidet,
wie Menschen mit leeren Herzen
Stürme verkaufen und sie Frieden nennen.
Und ich bin nur ein einsamer Mann,
mit müden Händen, schwer Geister
Was kann ich gegen einen Wind tun,
der Dächer abreißt, wo er weht?
Antwort des WaldesEin Baum kann den Sturm nicht aufhalten,
doch Wurzeln sprechen unter der Erde,
und wenn viele Kronen atmen,
wird der Wind nicht so stark.
VerseSo saß ich da, ohne Antwort,
mit der Stirn an eine Kiefer gelehnt,
und ließ die alte Angst versinken,
wie Regen in Moos, still und kalt.
Kein Engel kam mit Licht,
keine Stimme erklärte alles,
nur Nadeln gegen den Abendhimmel,
nur eine Hand an einem Stamm.
ChorusWenn die Welt in deiner Brust brennt,
lösche das Feuer an der Wurzel der Kiefer,
lass den Wind durch den Kummer wehen,
lass das Moos deine Worte tragen.
Wenn die Welt in deiner Brust brennt,
bleibe hier einen Augenblick still.
Du kannst nicht die ganze Welt retten,
aber bewahre Frieden in deinem Inneren.
OutroUnd weit weg zwischen den Stämmen,
wo keine Schlagzeilen hinkommen,
stand die Stille mit offenen Händen,
und zähmte langsam das Feuer.
English
VerseI carried a fire within that I never ignited,
yet it burned inside me.
Old voices, old rooms
walked silently beside me on my path.
They spoke of years of famine,
of windows shaken by blows,
of children who learned too soon
how dark a human being can be.
And now I hear that same harsh sound
in voices far from Grandma’s table—
the same fear, different names,
the same ash beneath the words.
Reply of the ForestDo not lay yourself in the fire;
it does not cradle you like a home.
Even scorched earth
can bring forth green shoots again.
VerseI said: The world screams "war,"
as if it had forgotten what such screams bring about,
as if a century of ruins
had never reached us.
I see how hatred seeks a body,
how power dresses itself in beauty and purity,
how people with empty hearts
sell storms and call them peace.
And I am but a lonely man,
with weary hands and heavy spirits;
what can I do against a wind
that tears off roofs wherever it blows?
Reply of the ForestA tree cannot halt the storm,
yet roots converse beneath the earth,
and when many crowns breathe together,
the wind loses its force.
VerseSo I sat there, without an answer,
my forehead resting against a pine,
and let the old fear sink away—
like rain into moss, silent and cold.
No angel came bearing light,
no voice explained it all;
only needles against the evening sky,
only a hand upon a trunk.
ChorusWhen the world burns in your chest,
quench the fire at the root of the pine,
let the wind blow through the sorrow,
let the moss carry your words.
When the world burns in your chest,
stay still here for a moment.
You cannot save the whole world,
but keep peace within.
OutroAnd far away between the trunks,
where no headlines reach,
silence stood with open hands,
and slowly tamed the fire.